Mer respekt och mindre självrättfärdighet

Artikkelen er hentet fra Idéseksjonen av årets tredje utgave av Minervas kvartalstidsskrift. Seksjonens tema er Edmund Burke.

En av idéhistoriens mest laddade politiska dueller ägde rum i början av 1790-talet. I ena ringhörnan: den Irlandsfödde underhusledamoten Edmund Burke. I den andra: den brittisk-amerikanske skriftställaren Thomas Paine. Bägge hade publicerat sig framgångsrikt redan tidigare, men det var i kölvattnet av franska revolutionen som de verkligen gick i clinch. Burke öppnade med Reflections on the Revolution in France (1790). Den förbluffade Paine, som hade varit gäst i Burkes hem en kort tid dessförinnan och närt hopp om att hans värd var en broder i anden, kontrade med Rights of Man i två delar (1791, 1792).

Revolutionskritiken har gjort Burke känd som konservatismens fader, men hans konservatism var av den framstegsvänliga slaget, och under sin politikerbana förknippades han snarare med reformarbete än kamp för det bestående. Partiväsendet var mycket lösligare än i dag, men drar man skiljelinjen mellan kungalojala tories och parlamentsorienterade whigs hörde Burke till de senare. Han var övertygad om monarkins värde och förtjänster, men han var starkt emot absolutistiska anspråk och arbetade för att begränsa kronans utnämningsmakt och kostnader. Han tog parti för de nordamerikanska kolonisterna mot regeringen i London, och han agerade kraftfullt mot brittiskt maktmissbruk på Irland och i Indien. Mot bakgrund av denna meritlista blir det mer begripligt att radikalen Paine trodde han skulle få medhåll från Burke när han jublade över att den gamla franska samhällsordningen vältes över ända, men där misstog han sig grundligt. Burke var reformist, men han hade inget till övers för revolution.